Ibland får man veta mer om sina bekanta än vad man kanske ville veta.
Jag träffade Irene på lunchen, vi hade inte setts på ett tag, ville mest prata, men det var ju lunch, så vi kom fram till att vi skulle ta nåt att äta.
Inte speciellt hungriga och inte heller lockade av att sitta ner på en restaurang, tyckte vi båda att korvkiosken var det perfekta valet.
Irene valde den längsta och grövsta korven på menyn. Och när hon fick den i sin hand, då började showen.
Först såg hon bara på den och log. Sen lät hon lättjefullt änden av korven glida mellan läpparna, hon bet inte av först, hon SÖG på den. Tungan verkade smeka den inne i munnen, virvla runt den.
När hon bet av första biten, kom STÖNET.
Jag tittade ner i golvet och åt min korv under tystnad.
