Det är lustigt hur man lever i en verklighet och liksom tar för givet att hur man har det är normen, att det är det normala. Man tänker sig att man har ett standardliv och att de flesta andra lever på samma sätt, gör samma saker.
När man växte upp så tänkte man att det familjelivet man levde med föräldrar och syskon och vad man nu hade var helt normalt, det var så det skulle vara, det var så alla hade det.
Sen växte man upp och fick en vuxens distans, perspektiv, erfarenhet och insåg att men herregud, det hade varit rena cirkusen egentligen hemma, INGEN annan hade en sån uppväxt.
Vuvenlivet är förmodligen en cirkus också, men när får man perspektiv nog att inse det?
